Att inte gråta över spilld olja

Jag råkade krossa en flaska olivolja idag när jag gick hem från affären. Jag blev vred och vresig och svor för mig själv, 59:90 åt fanders. Så var den eftermiddagen förstörd.

Men så började jag tänka som Klara lärt mig tänka; att det fanns säkert en mening med det som hände, att flaskan gick sönder och oljan rann ut. Ilskan försvann och jag blev oerhört tacksam att jag räddades från att inmundiga denna hemska olivolja som säkerligen var dödligt giftig. Eller var kanske meningen att jag bara behövde få ett raseriutbrott? Eller var meningen att försena mig med två minuter för att undvika något otäckt? Det lär jag aldrig få reda på, men nu är jag inte sur längre.
Däremot får jag skriva upp olivolja på handlingslappen nästa gång också.