Det var en fest full av gladlynta tillrop och välmenta formuleringar. Då ringde jag Klara och fick kärlek. Sen var det mer av tömda glas och tämjda problem, spruckna förhoppningar och längtansfulla samtal i natten. Jag dansade som man sig bör, offrade en menande min, yttrade en lycksalig mening. Jag hittade inte hem.
Tack mina fantastiska kompisar Anna och Robert, Martin och Ingeborg. Ni gör varje tillställning till något jag känner mig delaktig i och känner värme.
Jag gick ända hem till Majorstuen i Tomas gamla utslitna eldarhatt och så längtade jag efter pöjkarna i Varberg med curlingtrikåer, ni som vet hur man gör mig glad, ni som trevar efter stundens glädje.
Som ni hör, ännu ett berusat inlägg, men väldigt välment. Hoppas ni tar mig på allvar ändå. Nu ska jag äta tacos.
